Galleri

Dags för avslutning av Janos höstsäsong med pianisten och sångerskan Champian Fulton, ackompanjerad av Hans Backenroth på bas och Kristian Leth på trummor. Man märkte att det fanns en stor förväntan bland publiken. Många kanske hajade till av den lite annorlunda uppställningen på Janos stora scenmatta där flygeln stod till höger och trummorna till vänster. Efter en vanlig stor och varm Jano-applåd äntrade bandet scen. Champian Fulton iklädd en gnistrande silverlamé satte sig vid flygeln och sparkade igång bandet i White Christmas. Ett mycket passande låtval. Därefter följde en mycket snabb It´s alright with me där hennes pianistiska färdigheter fick excellera och där kompet fick göra skäl för gaget.

En vacker ballad Every now and then följde och det kändes som om man befann sig i en bar strax före stängningsdags men inte ville bryta upp och gå hem för att det var så bra. Hittills hade Champian sjungit alla låtar och hennes röst var en njutning att lyssna till.

Därefter följde en instrumental hyllning till pianisten Hank Jones skriven av flöjtisten Frank Wess. Boss touch var det passande namnet. Att Champian lyssnat mycket till pianisten Erroll Garner var inte att ta miste på. Långa melodilinjer med block-ackord i hans anda färgade hennes spel och hennes fantastiska pianoteknik tog andan ur oss lyssnare. Helt briljant!

Hon berättade om sin musikaliska uppväxt där hennes trumpetspelande pappa ville att hon skulle börja spela trumpet men där Champian i stället valde piano för även kunna måla läpparna.

Strax före paus framfördes en fin version av What are you doing New Years Eve? En låt av Ella Fitzgerald där hon sökte någon att fira helgen med. Om svar anhålles!

Efter en kort paus framfördes bland andra Winter Wonderland, The boy next door, PS I love you och många andra kända låtar ur den amerikanska sångboken. En fin version av Mel Torme´s Christmas Song inte att förglömma.

Vi som var där kommer inte heller att glömma spelglädjen, virtuositeten och det skickliga samspelet. Vi gick hem med en glädje på läpparna. Tack trion!

Tommy Larsson

Galleri

Leon Falk (trombon/sång), Hannes Falk Junestav (trombon), Elin Andersson (trumpet), Emma Granstam (trumpet), Isac Åberg (trumpet), Nicklas Dahlin (saxofon), Klas Eriksson (sousafon), Mikael Nitsche (virveltrumma), Ina Molin (bastrumma)

Iklädda röda västar och vita skjortor intog Storstan Street Brass Band scenen hos Jano. De var dock så omtänksamma att de höll sig på mattan, den ”persiska” som inbjudande ligger utlagd på scengolvet. Med stor spelglädje och helt utan noter sparkade de igång föreställningen med den traditionella New Orleans-låten Little Liza Jane. Bandledaren Leon Falk dirigerade bandet på ett oefterhärmligt vis och tydliga markeringar. Han berättade också att han ibland gör lite för stora markeringar och råkade träffa sin medtrombonist Hannes Junestav på dennes trombon kvällen innan vilket resulterade i en fläskläpp och temporärt lån av en annan trombon.

Därefter spelades ett riff som hette A-A-A-A och som lät exakt så. Ett vanligt New Orleans riff som senare återkom som en introduktion till en helt annan låt. Om vi förstod det rätt så handlade A-A-A-A om en konversation med en tandläkare.

Bandet bjöd på en hel del covers av populära låtar men i New Orleansk tappning och även på helt vanliga låtar som t ex. Exactly Like You. Bandet består av en tenorsax, två tromboner och tre trumpeter uppbackade av en sousafon, en virveltrumma och en bastrumma med vidhängande tamburin. Vi bjöds också på en typisk begravningslåt, Just a closer walk with Thee, som enligt gängse tradition i New Orleans inleddes med en sakral version i lugnt tempo för att sedan ”hottas” upp i det dubbla. Först sorg, sedan glädje.

Efter en kort paus spelades en del låtar från deras senaste skiva. Bland annat en New Orleans-rap som fått namnet Take it to the street med uppmaning att de spelar för dricks som kan läggas i hatten. Någon hatt såg vi dock inte till utan hänvisar till Svensk Jazz som stöttat dem i deras Sverigeturné.

Avslutningen var magnifik med dels en Beyoncé-låt, dels en vacker version av Ted Gärdestads Himlen är osannolikt blå för att sedan excellera i When the Saints go marching in och slutligen med Bourbone Street Parade.

En härlig föreställning och vi gick hem med ett leende på läpparna. Tack Storstan Street Brass Band.

Tommy Larsson

Gallleri

Inför en nästintill fullsatt JANO-publik spelade Monica Borrfors Quartet upp till en gemytlig kväll i Vallentuna biblioteks kulturrum. Monica som är en av Sveriges absolut främsta jazzsångerskor, levererade tillsammans med kvartetten ett välkomponerat och blandat program hämtade från hennes skivinspelningar med melodier från den ”Amerikanska Sångboken” samt ballader med bl.a. texter av Hasse och Tage. Såklart fanns också några sånger med i programmet som hyllade vännen Monica Zetterlund. 

JANO var bland de första att upptäcka Monica Borrfors, vilket skedde klubbens första verksamhetsår 1979 och något hon uppmärksammade. Allt sedan dess har hon besökt klubben ett flertal gånger och är en mycket uppskattad artist. Och det beror såklart på hennes njutbara sång samt det trevliga och lättsamma pratet mellan låtarna. Som exempel gav hon en underhållande inblick i känslan att rymma från Säpobevakning tillsammans med dåvarande statsministern Ingvar Carlsson vid en roddbåtstur i den legendariska Harpsundsekan. 

Kvartetten som på ett förnämligt sätt backar upp Monica består av maken Gösta Nilsson på piano – den som är det sista hon ser innan hon somnar och det första när hon vaknar, eller om det nu var tvärtom, Fredrik Lindborg på en saxofon som signerats av den legendariska Sonny Rollins, Filip Augustson på bas samt Jesper Kviberg på trummor som passade på att visa upp sitt kunnande i ett bejublat solo. 

Monica och kvartetten avtackades med rungande och varma applåder av en entusiastisk JANO-publik. 

Thore Flygel

Galleri

Äntligen har JANO:s höstprogram börjat! Och vilken start det blev!

Rena familjeföreställningen, där vi fick njuta av den otroligt musikaliske Ulf Johansson Werre som den här gången tagit med sina märkbart begåvade barn. Man kan klart förstå var de fått den musikaliska ådran ifrån. Sonen Oscar som redan blivit en rutinerad trummis och dottern Matilda som står i början av sin sångkarriär. Hennes sångmaterial var mycket av det som ingår i den s.k. american songbook.

Till trio-familjen Werre hade man bjudit in gitarristen Andreas Pettersson som var otroligt snabb med fingrarna över strängarna och också väldigt musikaliskt lyhörd till de övriga i bandet.

Samspelet mellan Werre - Pettersson var fantastiskt! De har känt varandra sedan 80-talet och har sedan vid olika tillfällen spelat tillsammans. Den här gången hade de ingen basist i bandet så när Werre solade på piano eller trombon så gjorde Pettersson basbakgrunder och när Pettersson solade så markerade Werre basgångar på pianot. Mycket av materialet hade de aldrig tidigare spelat tillsammans men med sådan musikalitet så satt allt ändå och det blev till helt egna personliga tolkningar.

Efteråt kommenterade Andreas Pettersson att ”vi har musikalisk telepati mellan oss. Jag känner vad han vill och hur och han följer mig på samma sätt.”

Det märktes tydligt att de trivdes att spela tillsammans för stämningen på scenen var lättsam och de bjöd verkligen på sig själva med lite minnen från deras gemensamma speltillfällen. Det smittade också av sig på oss i publiken och vi gick hem klart uppfyllda av både glädje och en mycket lyckad musikupplevelse!

Gunnel Gisslén